Berättelsen om Pinneberget

Pinneberget, intill kilen på Östersidan, var rena hälleberget ända in på 1950-talet – detta trots de rika sillfångsterna på västkusten. När varvsepoken med sin båttillverkning till sist tog slut, övertog Pinnebergets Bryggägareförening, PBF, varvsbyggnaden. Här berättar föreningens initiativtagare sin historia, med början 1972.

PBF:s tillkomst, berättad av Lars G. Larsson

Våren 1972 gick det rykten att det fanns privata intressenter till Salomonssons båtvarv. Weimar Jönsson, Jan Bjure och flera andra tyckte det var tråkigt att behöva förlora sina fina båtplatser. Även jag sällade mig till dem som ville undersöka möjligheten att få fortsätta använda bryggan, och även den i övrigt fint belägna fastigheten.

Här fanns en genuin gammal tradition med bygge av småbåtar, även ett antal folkbåtar under 50- och 60-talen. Enligt Folkbåtsförbundet byggde firma Salomonsson & son totalt sju stycken – det går att finna namnet på såväl båt som förste ägare, samt registreringsnummer, för den som intresserar sig för historien.

Jan Bjure och jag, med stöd av Weimar, åkte hem till Johan Salomonsson för att förhöra oss om hans intresse att sälja. Han bekräftade att han fått förfrågan bland annat från en tandläkare i Uddevalla, som hade planer på att bygga om varvslokalen till bostad.

Vi berättade om våra planer att skapa en bryggägarförening och bevara lokalerna i sitt nuvarande skick. Salomonsson svarade då omedelbart: ”Är det så att ni vill köpa hela fastigheten, så skall ni ha den” – punkt och slut. På vår fråga vad han önskade sälja fastigheten för svarade han: ”Jag har nog tänkt mig 80 000 kronor – om jag säljer till er”. Vi skakade hand och sa att vi ville tala med några andra boende på Östersidan, och med nuvarande båtplatsägare vid Pinneberget, innan vi återkom.

Jan och jag åkte till Göteborg och Götabanken och talade med en gemensam bekant och bankman. Vi begärde och fick ett bra tillbud på lån för hela den tilltänkta köpesumman – och dessutom löfte om utökat lån för en eventuell tillbyggnad. Jan och Weimar tog sedan kontakt med samtliga boende på Evensås och med presumtiva intressenter på Östersidan som hyrde båtplats vid Pinneberget. Jan Bjure sprang runt med sin portfölj i alla gårdar och presenterade planerna på bildandet av PBF.

I Jans portfölj fanns ett utkast till stadgar, en första ekonomisk kalkyl och ett utkast till verksamhetsplan – bland annat en utbyggnad av bryggor runt berget fram till slipen, för att på så vis skapa fler båtplatser. Totalt räknade vi med att få in minst 20 båtar vid bryggorna och lika många medlemmar i PBF. Med 20 medlemmar, en insats på 2 000 kr per person och en smärre årsavgift, samt en rimlig arbetsinsats för bygge och reparation av bryggor, skulle detta bli en värdefull tillgång för medlemmarna och deras familjer.

Det kom lite malört i bägaren när vi fick höra att en del tyckte det var dyrt, och att en del satte igång att planera sin egen bryggförening på grannfastigheten som tillhörde kyrkan. Jan och jag tyckte att affären med Salomonsson inte fick gå i stöpet, och diskuterade möjligheten att köpa fastigheten själva för att i ett senare skede avvakta vad vi skulle kunna göra med den. Men Weimar, den föreningsmänniska och kooperatör han var, ville fortsätta med projektet PBF.

Ungefär samtidigt kom beskedet att Johan Salomonsson tagits in akut till Uddevalla sjukhus. På förslag av Jan skulle vi åka in till sjukhuset och göra klart vårt överenskomna avtal om köp av fastigheten. Jan tog med sig fru Salomonsson och deras dotter till Uddevalla och besökte Johan. Det upprättades ett köpeavtal som bevittnades av Johans hustru och dotter; sonen hade per telefon tillstyrkt uppgörelsen. Köpet genomfördes, och kort därefter avled Johan Salomonsson.

Weimar och Jan fick så småningom ihop tillräckligt med medlemmar genom att familjerna Jönsson och Bjure betalade insatsen för två båtplatser var.

Sedan är allt historia. Weimar, Jan med flera skulle vända sig i graven om någon gav sig på att ändra något som gick emot den ursprungliga tanken och idéerna bakom PBF. Den ideella och kooperativa tanken var bärande genom hela projektet. En tanke går också till Johan Salomonsson och hans familj, som sålde varvet till oss – hans önskan fanns där, om än outtalad, i PBF:s ursprungliga stadgar.

Lars G. Larsson, Särö

Fastigheten

När föreningen väl var bildad beslöt styrelsen att varje år avsätta tid åt arbeten på tomten. På arbetsdagarna lade medlemmarna ner ideellt arbete: bryggan byggdes 1976, och 1978 målades fastigheten om från grått till rött. Underhållet bekostades genom medlemmarnas årsavgifter och genom donationer, ibland i form av byggmaterial.

Årsmötet

Varje år i juli månad samlas föreningens medlemmar till årsmöte. Ordföranden öppnar mötet, och genom åren har sju personer haft den äran: Weimar Jönsson (1972), Rune Persson (1982), Jan Bjure (1995), Göran Sjödin (2000), Göran Wendin (2012), Tomas Unfors (2015) och Gunnar Wranne (2020). Man diskuterar årets arbete och visioner för framtiden – inte minst för ungdomen.

Efter årsmötet hölls under några år en optimistregatta, från 1980 fram till senast 1988, med alla åldrar representerade. Vinnaren fick vandringspokalen ”Pinnebergets Jollesegling Vandringspris”, som vandrade mellan Lars Brinck (1980), Carina Magnusson (1981), Anders Edshage (1982), Olle Wranne (1983), Malin Ljungberg (1985), Björn Söderström (1987) och Jonas Wranne (1988).

Enligt traditionen ordnade festkommittén – vald i bokstavsordning – med räkfest på kvällen. Lokalen kläddes i björkris, färgade lampor längs väggarna och segelduk i taket, och på väggarna hängde Brita ”Brille” Landquists vackra målningar av föreningens karaktärsrika medlemmar, av sommarblommor och av det ljuva sjölivet. Festen inleddes med en förfriskning, och alla var vi glada att mötas denna ljuva sommarkväll. Ordföranden ringde till middag med skeppsklockan, och sedan avnjöts räkor, bröd, ost och diverse dryck. Höjdpunkten var en obeskrivlig sångafton under ledning av vår Ophei Dräng Gustav Sjödin, som inledde med visan om Fiskebäckskil och fortsatte med Evert Taubes visor. En oförglömlig upplevelse för alla som var med.

På senare år har man i stället ordnat en knytlunch för både unga och gamla.

Uppläggning och sjösättning

Vid Kristi himmelsfärd på våren samlas familjerna och sjösätter båtarna med gemensamma krafter. Sedan 1974 har vi kran och kranförare; i övrigt sker sjösättningen, liksom uppläggningen i september, med rep och handkraft. Det är alltid en stor begivenhet för oss.

Jubileumsår

Vart femte år firar föreningen jubileum, och menyn har stått sig genom decennierna: räkor, ost och bröd. Vid tioårsfirandet i juli 1982 delade Weimar Jönsson ut band med medalj från en roddbåt på land. Tjugoårsjubileet 1992 firades på samma vis. Vid tjugofemårsfesten 1997 blev det dessutom en rundtur med Stångehuvud innan man återvände till Pinneberget för räkor, ost och bröd – och därefter dans till Högdals dansorkester. Sedan har firandet fortsatt vart femte år: trettioårsjubileum, och vidare 35 år (2007), 40 år (2012), 45 år (2017) och 50 år (2022).

De som har tilläggsinformation är välkomna att bidra.

Författare: Kathrine Gradin Persson och Lars G. Larsson
Redigerad av Isak Unfors